Jag är tacksam
Allt hade varit så lätt om han bara punkterat min lever eller nått.
Men han vågar inte, mig kan han bara välja att aldrig träffa igen.
Är det min längd eller? För min syster fick det lagom tuffare.
Är det hemskast att detta inte är något nytt? Eller att det bara blir värre och värre? Kanske att de inkompetenta pajasbarnen från Soc inte trodde morsan och syrran förän efteråt. Fulla av skam fick de säga förlåt men jag hatar dem ändå. Dem kunde ha förhindrat det..
Under hela uppväxten har jag hamnat emellan.. Jag har fått vara vittne och budbärare.. Ända sen den dagen då allt började för mig och syrran, när jag var fem år gammal. Självklart medför det hemska minnen och mardrömmar. Men nu har de värsta verkligen hänt. Fysiskt mår jag bra(förutom att jag har ett virus på min lever), men jag köänner mig ändå slagen. Allt känns snurrigt, som precis efter en knockdown under en boxningsmatch.. Problemet är bara att jag har inte tidigare varit i ringen, där man slåss, jag har bara stått bredvid och sett på. Nu kom det en hård smäll, jag vet inte ens hur jag hamnade där men där ligger jag. Vad hände? Vad ska jag göra nu? Vad kommer att hända? Varför just min familj?
Jag inser att texten jag skrivit hittills kanske är fett osammanhängande och om ni inte fattar något av den så ska ni inte känna er tröga..
Jag har under min uppväxt funnit en ideologi som inte förespråkar det matriella. Att det inte skulle vara det viktigaste här i livet. Och jag håller med. Men det betyder inte att mitt begär inte finns där. Och nu när läget är som det är saknar jag mina kläder och mina saker, jag är rädd att jag inte får se dem igen. En återkommande fråga; Vad ska jag göra nu?
Fatta att allt detta snurrar i mitt huve konstant.
Fatta att det inte finns en enda ledig kurator i hela malmö förän på torsdag, om inte skolans kurator kan faktiskt BEFINNA sig på skolan..
Det är jobbigt..
En annan jobbig sak är att jag är av med bla. mitt röstkort.. Vilket är viktigt för mig..
Jag fruktar även att min övriga post kommer att "försvinna"
Men jag kan ändå le emellanåt.
För att solen skiner igen och jag blir påmind om mina drömmar, om varför jag har mina intressen, vart jag vill att de leder, och om mina storslagna planer som vuxen.
Förhoppningsvis får min syster ro nu. Förhoppningsvis blir allt bra sen.
Jag är tacksam. Jag är tacksam för att mina vänner och min flickvän finns där för mig.
Jag är inte ensam och till hoppet ska man aldrig sluta tro.
-
Agge
Jag är också någon som under de senaste sju åren har suttit vid sidan om och tittat på hur en flickas beteende blir bara värre och värre med åren för att under se sista två åren ska förstöra livet för alla som hon har levt med/ varit i kontakt med. Har varit vittne till hur en mors fruktansvärda hat kan göra sina barn förtvivlade och tvingas välja mellan föräldrarna.
För sju år sedan drömde jag om en stor familj men insåg efter åren att hatet aldrig tar slut att det finns en hög önskan om att förstöra för oss, utan hänsyn om att det handlar om egna barn.
Angående det som hände. Nej, det är inte OK att lyfta handen mot någon. Men allting är inte svart eller vit. Nu räknas du som vuxen. Hyr en lägenhet och ta din syster dit, ta hand om henne. Vågar du? Kan DU leva med henne och ta emot glåpord dag efter dag och år efter år som din far har gjort? Eller är du kanske rädd att du tappar fattningen? Du bor inte med henne nu. Varför???
Är det synd om henne? Kanske. Men det är mer synd om alla människor vars liv hon förstör utan att tänka efter. Visst, nu glömde jag. Hon kan inte tänka efter för hon saknar förmågan till det. Lika mycket som hon saknar förmågan till empati. Det är hemskt att samhället inte kan göra något, inte kan tvinga henne till behandling och att hon fortfarande härjar precis som hon vill.
De sista dagarna har varit de värsta i mitt liv. Har du tänkt på att jag och min dotter finns i huset, att vi behöver stöd, att vi är helt förtvivlade, att min dotter var där när allt hände och skakade som ett asplöv, rädd för henne och inte för honom. Nej, jag ville inte ha din syster i mitt hem, jag var nästan beredd att lämna allt och flytta. Men din pappa som år efter år blev förödmjukad av sitt eget barn och blev kallad, bög, idiot, cp, skit, m.m. övertalade mig att räcka ut handen och ge en chans till henne. Och vi försökte! Jag önskar verkligen att vi inte gjorde det.
Det snurrar många tankar i mitt huvud med.
Har du någonsin tänkt på mig som en person, eller var jag bara en som är i huset endast för att tvätta dina kläder och göra rent ditt rum, lik en ” hemtjänst” som någon i din närhet sa. Var var du när jag behövde dig? Hur tänker du på oss, om du tänker på oss. Att aldrig visa en känsla för de man bor tillsammans med, att bara komma hem, slänga sin tvätt, äta och all form av kommunikation begränsade du till ja och nej. Att bara prata när du behövde något att aldrig fråga, hur mår du? Att vara helt likgiltigt mot alla här i huset var/är det allra värsta.
Tror inte du att detta gör ont?
Har du tänkt på vem har ställt upp för dig under alla dessa år och varit där när du behövde något. Var har du bott de sista 12 åren. Vem har tagit hand om dig och varit där och ställt upp oavsett vad det gällde. Har du glömt allt detta? Du säger att du inte förespråkar det materiella, men konstigt nog ville du ha det bästa och det mesta av allt. Och du fick ju också mest av alla barnen här i huset, för att din far kanske ville kompensera dig för allt det hemska du har upplevt. Du har så fina idéer och tankar, men hur lever du egentligen, när du tycker att det är ok att någon städar och tvättar och gör allt i huset utan att du någonsin själv tänker tanken på att hjälpa till. Samtidigt kämpar du för jämlikhet och rättvisa. Kallas inte detta för hyckleri?
Under alla dessa dagar väntade jag på dig. Du kanske kommer och frågar något, säger något. Men ingenting hände. Sedan som en tjuv kommer du in i huset utan att meddela oss, när vi inte är hemma och tömmer halva rummet. Hur tror du att detta kändes? Vem var du tillsammans med i vårt hem? Saker har tagits bort från annat rum än ditt också, så jag verkligen undrar, vem har du tagit med dig? Det känns fruktansvärt kränkande att veta att någon är i mitt hem och rotar bland saker utan att vi vet om det.
Och du undrar vad du har gjort för fel????
Att inte vilja träffa oss och inte vilja bo här är helt och hållet ditt val. Du väljer att inte prata, du väljer bort de människorna som har varit bredvid dig under alla dessa år.
Dina saker ska du få, du behöver inte oroa dig. Röstkortet är redan postat till dig. Posten skickar vi, sedan får du göra adressändring.
Du behandlar oss som vi skulle vara de värsta människorna på jorden. Att inte våga komma hit, utan be en vuxen att följa med för att hämta dina saker, säger allt. Känner du oss egentligen?
Det snurrar i mitt huvud med. Jag känner mig ledsen och fruktansvärd sviken. Vad din syster gjorde blev jag inte förvånad över, med ditt beteende gör mer ont än tusen slag mot ansiktet.
Tiden läker nog alla sår. Jag vet att efter ett tag finner vi lugnet och vårt liv blir bra.
Hoppas att du hittar den rätta vägen och att du ska få ett bra liv.
Detta är mitt första och sista brev jag skriver, för mer har jag inte att säga.
Edit, Du är dum i huvet, vem fan tror du du är ?
Aldrig under några omständigheter är det okej att lyfta handen och slå en annan person - speciellt inte ett barn. Det finns inga ursäkter!
Barn och unga ska inte behöva "ge något tillbaka" till vuxna - det är vuxnas och samhällets roll att se till att barnets bästa uppnås. Det faller inte på barnet att ta hand om vuxna. Det står fastslaget i barnkonventionen.
Jag blir så arg när jag läser din kommentar. Istället för att skylla på ett beteende kanske du ska fundera på VARFÖR beteendet har uppstått? Precis som du säger - allt är inte svart eller vitt.
Jag har också ett par saker att säga till skitstöveln till papppa och hans hembiträde som verkar vara en riktig hagga. Ni kommer antagligen att ruttna i era pengar och prylar och ingen kommer att sakna er. Utom möjligen flickan som inte fick vittna. Vilket ju bara stärker uppfattningen om att ni är två föräldrar som stinker av feghet och ondska.
