Jag är tacksam
Varför kan inte jag också åka på stryk?
Allt hade varit så lätt om han bara punkterat min lever eller nått.
Men han vågar inte, mig kan han bara välja att aldrig träffa igen.
Är det min längd eller? För min syster fick det lagom tuffare.
Är det hemskast att detta inte är något nytt? Eller att det bara blir värre och värre? Kanske att de inkompetenta pajasbarnen från Soc inte trodde morsan och syrran förän efteråt. Fulla av skam fick de säga förlåt men jag hatar dem ändå. Dem kunde ha förhindrat det..
Under hela uppväxten har jag hamnat emellan.. Jag har fått vara vittne och budbärare.. Ända sen den dagen då allt började för mig och syrran, när jag var fem år gammal. Självklart medför det hemska minnen och mardrömmar. Men nu har de värsta verkligen hänt. Fysiskt mår jag bra(förutom att jag har ett virus på min lever), men jag köänner mig ändå slagen. Allt känns snurrigt, som precis efter en knockdown under en boxningsmatch.. Problemet är bara att jag har inte tidigare varit i ringen, där man slåss, jag har bara stått bredvid och sett på. Nu kom det en hård smäll, jag vet inte ens hur jag hamnade där men där ligger jag. Vad hände? Vad ska jag göra nu? Vad kommer att hända? Varför just min familj?
Jag inser att texten jag skrivit hittills kanske är fett osammanhängande och om ni inte fattar något av den så ska ni inte känna er tröga..
Jag har under min uppväxt funnit en ideologi som inte förespråkar det matriella. Att det inte skulle vara det viktigaste här i livet. Och jag håller med. Men det betyder inte att mitt begär inte finns där. Och nu när läget är som det är saknar jag mina kläder och mina saker, jag är rädd att jag inte får se dem igen. En återkommande fråga; Vad ska jag göra nu?
Fatta att allt detta snurrar i mitt huve konstant.
Fatta att det inte finns en enda ledig kurator i hela malmö förän på torsdag, om inte skolans kurator kan faktiskt BEFINNA sig på skolan..
Det är jobbigt..
En annan jobbig sak är att jag är av med bla. mitt röstkort.. Vilket är viktigt för mig..
Jag fruktar även att min övriga post kommer att "försvinna"
Men jag kan ändå le emellanåt.
För att solen skiner igen och jag blir påmind om mina drömmar, om varför jag har mina intressen, vart jag vill att de leder, och om mina storslagna planer som vuxen.
Förhoppningsvis får min syster ro nu. Förhoppningsvis blir allt bra sen.
Jag är tacksam. Jag är tacksam för att mina vänner och min flickvän finns där för mig.
Jag är inte ensam och till hoppet ska man aldrig sluta tro.
-
Agge
Allt hade varit så lätt om han bara punkterat min lever eller nått.
Men han vågar inte, mig kan han bara välja att aldrig träffa igen.
Är det min längd eller? För min syster fick det lagom tuffare.
Är det hemskast att detta inte är något nytt? Eller att det bara blir värre och värre? Kanske att de inkompetenta pajasbarnen från Soc inte trodde morsan och syrran förän efteråt. Fulla av skam fick de säga förlåt men jag hatar dem ändå. Dem kunde ha förhindrat det..
Under hela uppväxten har jag hamnat emellan.. Jag har fått vara vittne och budbärare.. Ända sen den dagen då allt började för mig och syrran, när jag var fem år gammal. Självklart medför det hemska minnen och mardrömmar. Men nu har de värsta verkligen hänt. Fysiskt mår jag bra(förutom att jag har ett virus på min lever), men jag köänner mig ändå slagen. Allt känns snurrigt, som precis efter en knockdown under en boxningsmatch.. Problemet är bara att jag har inte tidigare varit i ringen, där man slåss, jag har bara stått bredvid och sett på. Nu kom det en hård smäll, jag vet inte ens hur jag hamnade där men där ligger jag. Vad hände? Vad ska jag göra nu? Vad kommer att hända? Varför just min familj?
Jag inser att texten jag skrivit hittills kanske är fett osammanhängande och om ni inte fattar något av den så ska ni inte känna er tröga..
Jag har under min uppväxt funnit en ideologi som inte förespråkar det matriella. Att det inte skulle vara det viktigaste här i livet. Och jag håller med. Men det betyder inte att mitt begär inte finns där. Och nu när läget är som det är saknar jag mina kläder och mina saker, jag är rädd att jag inte får se dem igen. En återkommande fråga; Vad ska jag göra nu?
Fatta att allt detta snurrar i mitt huve konstant.
Fatta att det inte finns en enda ledig kurator i hela malmö förän på torsdag, om inte skolans kurator kan faktiskt BEFINNA sig på skolan..
Det är jobbigt..
En annan jobbig sak är att jag är av med bla. mitt röstkort.. Vilket är viktigt för mig..
Jag fruktar även att min övriga post kommer att "försvinna"
Men jag kan ändå le emellanåt.
För att solen skiner igen och jag blir påmind om mina drömmar, om varför jag har mina intressen, vart jag vill att de leder, och om mina storslagna planer som vuxen.
Förhoppningsvis får min syster ro nu. Förhoppningsvis blir allt bra sen.
Jag är tacksam. Jag är tacksam för att mina vänner och min flickvän finns där för mig.
Jag är inte ensam och till hoppet ska man aldrig sluta tro.
-
Agge
